Annons
Annons

Det kom ett brev… Musse har lämnat oss

Samma dag som hösten kom lämnade Musse oss. Det var den 20 september och det var höstens första kyliga morgon. Genast när jag vaknade oroade jag mig för att Musse skulle ha frusit under natten.

Liten söt svart vit katt ligger i korg

Så börjar Annrikas brev till oss. Ett av de svåraste brev hon någonsin skrivit. Vår fina vän Musse är borta. Musse, som trots att han var nitton år fyllda alltid har varit så pigg och glad. Vi glömmer aldrig den nya frisyren han fick hos veterinären en gång!

Åh, så konstigt och tomt det känns utan dig Musse – och hur ska det då inte kännas för din matte och husse ♥

I brevet nedan berättar Annrika så fint och inkännande om Musses sista dagar:

Hej Gunilla och Frasse

Det här är ett svårt brev. Det är som en annan tid… Det är en annan tid… Det är en tid utan Musse.

Kattunge leker med sko
Musse som kattunge – det är över 19 år sedan bilden togs…

Samma dag som hösten kom lämnade Musse oss. Det var den 20 september och det var höstens första kyliga morgon. Genast när jag vaknade oroade jag mig för att Musse skulle ha frusit under natten

De senaste nätterna hade han valt att sova invid väggen i hörnet under den stora busken på ytterterrassen. Det stället hade han ofta vilat på förut också, sovit någon timme eller bara använt som skuggplats när det blev för varmt, eller som hemlig spaningsplats. Men då hade han lämnat det efter ett tag och ägnat sig åt något annat.

De senaste dagarna och nätterna lämnade han stället bara mycket korta stunder och tassade sedan väldigt långsamt men målmedvetet tillbaka igen. Kurade ihop sig och var stilla.

Han slutade att äta och dricka. Han slutade nästan helt att tala med oss. Han som alltid varit så underbart pratsam… nu så oroande tyst. Spann lite ibland, liksom för att säga att ”Jag ser dig, jag märker att du är här…”

På något vis – tänker jag nu i efterhand – var det som om han sakta förberedde oss för avsked.

Barn med kattunge i famnen
Musse som liten med sin lillhusse.

Redan i mitten av sommaren visade han väldigt tydligt att han ville vara ifred. Han flyttade ut på den inbyggda terrassen – han sov där om nätterna, vilade där på dagarna, när han inte gjorde en lov ut i trädgården, och han talade om att han ville ha sina måltider där.

Om vi serverade honom vid hans vanliga matplats inomhus eller, som vi brukade, tillsammans med oss när vi skulle äta, då nosade han bara lite i skålarna och tassade sedan bestämt tillbaka ut på terrassen.

Satte sig under bladen på en av de stora cannorna och markerade: Här, tack, här vill jag äta.

Vitaminsprutorna hos vår husvettis Werner hade fungerat bra. Werner hade varit nöjd med utvecklingen och det hade Musse också. Matlusten stimulerades och vi såg ju till att det enbart serverades favoriträtter (som du väl har hört berättas om…!) Ibland kunde han äta som en häst (om dock en mycket liten sådan).

Men sista helgen i augusti märkte vi att Musse började bli väldigt trött. Han såg helst att vi inte störde och trots att han inte hörde särskilt mycket längre, (egentligen inget alls), drog han sig undan om det blev för mycket ljud omkring honom.

När vi träffade Werner på onsdag morgon kom vi överens om att ses redan på fredag morgon igen. Vi bestämde inget annat. Bara att vi skulle ses då igen. Men jag tror att vi alla fyra visste, både Musse och Lennart och jag och Werner.

Fredag morgon var insvept i dimma. Termometern visade på plus 3. Fullmåne med vitt kallt ljus.

Musse hade sovit ute hela natten. Jag smög ut till honom. Som en liten boll låg han hopkrupen under sin buske. När jag bar in honom spann han. Halv åtta åkte vi till Werner. Vi kom överens om att han skulle komma hem till oss vid 12-tiden. Musse väntade på honom under busken. Han spann mjukt och tydligt när Werner kom.

Sent på kvällen satt vi ute Lennart och jag. Bara vi. Kylig luft. Tyst. Alldeles, alldeles tyst. Han fryser inte i natt, sa Lennart.

Det har gått en vecka sen förra fredagen. Det är en annan tid. Det är en tid utan Musse … Jag hittar små pälstussar lite här och där. En liten fördjupning i filten i soffan.

Jag hör honom komma upp för trappan, knacka på rutan i terrassdörren, jama utanför badrumsfönstren tidigt om morgonen när jag duschat. Jag skymtar svanstippen under den långa duken i matrummet. Och så rinner tårarna och jag tänker tyst hans hemliga smeknamn… Vi tittar på foton. Och vi har så suveränt många ljuvliga minnen av Musse. Vi ler och ibland gapskrattar vi!

Fotot när han provar min tjusiga röda sko är taget innan han flyttade in till oss i Villa Rosa. Han är inte många veckor – Titta! Hans ögon är fortfarande blå!

Han var inte särskilt kelen i början, men han accepterade att Johan, juniorhusse, bar omkring honom lite emellanåt. Det är över nitton år sen den bilden togs…

Vi märker att vi har mängder av bilder på Musse. Vi upptäcker att han finns med på foton som vi inte tagit särskilt på honom och det stämmer med verkligheten. Han var nära oss, dök upp, deltog i det vi gjorde oavsett om det handlade om att tapetsera om (!), gräva i rabatterna (spännade!) stryka tvätt (skönt att trassla i varma nystrukna lakan) eller laga mat (jamen det är väl självklart!) Den första bilden på Musse som vi skickade till dig låter vi också bli den sista. Det finns väldigt mycket av hans personlighet i den bilden – det är Musse…

Musse skulle ha sagt Spinn & Kurr & Mjau…

Nu är det bara Annrika och Musses Husse som säger ”Varma Kramar till er från oss”…

Åh, Annrika, våra hjärtan värker för er skull! Varför ska vi behöva försvinna, varför kan vi inte bara få leva i evighet och ha det mysigt tillsammans?

Vi tänker på er, och på Musse, som nu tassar omkring bland sina vänner i Regnbågslandet. Hoppas att ni håller kontakten med oss, och en gång, när ni känner att ni orkar och vill, så kanske det kommer en ny liten pälsklädd vän till er. Men vi glömmer aldrig Musse ♥

Många, många tröstande kramar och tassklappar från oss ♥

LÄS OCKSÅ

(156)
(0)

31 kommentarer

Annons

Senaste från Allas

Laddar